Varför kan vissa idrottslag hålla sig framgångsrika under lång tid?

Den 4 juni hålls en pressträff i Göteborg där forskningsprojektet Top Performance redovisar litet av vad de kommit fram till när det gäller att skapa långvarigt hållbara och höga prestationer i framgångsrika idrottslag.

Jag kan bara spekulera utifrån vad jag tror att man tar som självklart. Och det är att förutom att lagmedlemmarna är riktigt duktiga så finns där en trygghet. Lagmedlemmarna vågar ta för sig och visa upp sig och ta risker. Om man misslyckas så får man vara kvar i laget och gemenskapen och man förväntas försöka igen. Eller hur?

Jag tror att rädslan att misslyckas saknas och att alla i laget känner sig välkomna som de är. Naturligtvis är de som individer briljanta i sin sport. Den som är briljant måste dock få testa sina gränser för att bli ännu bättre. Tryggheten får dem att våga ta risker för att prestera maximalt - i varje match. Naturligvis har man som lagmedlem svackor och måste få vila ibland eller kanske t o m få sluta - men man vet att detta är spelets regler.

Lagmedlemmarna är naturligtvis mycket olika - för de har olika uppgifter och roller. Laget är nog väldigt väl sammansatt och man kan kanske haft ett hårt arbete att få de olika lagmedlemmarna att samarbeta och vidareutveckla lagets förmåga. Viktigt att man känner trygghet i sådana här lägen när man arbetar ihop med människor som är olika..

Jag spekulerar således i att det inte finns någon rädsla i framgångsrika lag. Man verkar utifrån trygghet och tolerans och har ett stenhårt fokus på uppgiften - att alltid vinna. Men jag kan ha helt fel. Bilden är säkert betydligt mer mångfacetterad och jag gör det enkelt för mig när jag i min blogg tar upp en av alla faktorer som kan påverka.

Skulle de framgångsrika idrottslagens sätt att verka fungera i företag och offentlig sektor? Vore det inte helt underbart om alla som arbetar får känna att de lyckas i jobbet och att de får försöka och tillåts misslyckas för att komma igen senare.

Forskningsprojektet leds av det företag jag samarbetar med när det gäller att skapa hållbara prestationer i verksamheter - d v s Sustainable Performance.

Vilket inflytande har ordet Realistiskt på de resultat du uppnår?

Jag tittade på nätutsändningen av TEDx från Södertälje igår kväll, som handlade om att kreativitet är vad som behövs för världens framtid.

Otroligt intressant och dessa föreläsningar kommer att läggas ut på ted.com.

Någon av talarna sa att kreativitet uppstår ofta i samband med allvarlig kris. Det är då man är tvingad att börja göra på nytt sätt och då är man dessutom djärvare än annars.

Finns det någon vinst att våga sätta mål som är litet djärvare än realistiska? Blir resultaten högre om man har djärva mål som ligger utöver de som känns realistiska?

Forskningen visar att djärva mål ofta resulterar i högre resultat. Skälet till detta kan ju vara att man blir tvungen att ompröva vad som är realistiskt. För just ordet realistiskt är ju - bara ett ord!
Eller hur? Det har ju inte så mycket med verkligheten att göra? Eller ...? Att springa 100 m under 10 sekunder, åka till månen och tillbaks, utföra hjärttransplantion, eller hålla fred i västra Europa i snart 70 år, att kunna nå vem som helst på jorden med några knapptryckningar . Inte var dessa saker realistiska för 50 år sedan?

Så ordet realistiskt är förmodligen väldigt personligt och det grundas bl a på våra erfarenheter och vår personlig läggning. Det som är realistiskt för en annan person kan du förkasta som fullständigt galet. Vem har rätt?

Kan det vara så att det för oss känns skamligt att inte nå ett mål och att vi därför avstår från att utmana oss själva och omvärlden? Jag skrev för en tid sedan i denna blogg om vad rädslan gör med oss människor. Vi vågar inte visa oss sårbara och då avstår vi ofta från att utmana - för vi riskerar vår trygghet - d v s att fortfarande vara en fullvärdig medlem i vår grupp. Jag menar att vi riskerar att "folk" anser oss vara knäppskallar och mindre värda.

Jag råkade höra att en orsak till att just topp-presterande idrottslag är just topp-presterande till stor del beror på att individerna upplever att de är trygga i laget och att de inte riskerar att bli hånade och uteslutna ifall något djärvt försök misslyckats.

Hur var det med dig själv?  När du skulle lära dig att gå? Hur många misstag tror du att du gjorde? Blev du hånad, tror du? Blev du utesluten ur din familj när du misslyckades ...? Din drivkraft stöddes säkert av dina föräldrar och du kände dig uppmuntrad.

Det fanns nog tillfällen när du var så modig att du klättrade upp till den där kakburken trots att du riskerade att bli bannad och du blev säkert påkommen flera gånger innan du fick känna den goda smaken av söt kaka från just kakburken? Tror du att din uppfattning om realistiska mål fanns med i dina kalkyler när du kröp på golvet och ville ställa dig på dina ben och sedan gå? Hade du någon tanke på att den där burken på hyllan var realistisk att nå eller inte?

Varför inte testa att bli barn på nytt och göra det litet djärva idag? Varför inte fundera på vad som skulle hända ifall du hade djärva mål för dig själv i jobbet eller för din grupp eller företag.