Vår rädsla får oss att misslyckas i jobbet

Jag reflekterade över några uppdrag jag haft på senare tid och litet över vad jag läst om mobbing på arbetsplatser.

Rädslan för att misslyckas eller komma med förslag som kan tas emot på ett negativt sätt, berätta för andra vad man känner eller anser smittar av sig på alla på en arbetsplats. Detta medför att alla går i sina egna små osynliga bubblor och inte visar upp sitt rätta jag. De vågar inte visa upp sitt rätta jag som innebär att visa det viktigaste av allt och det är att visa på sin egen sårbarhet. Vågar man visa sin egna sårbarhet och stå för den blir det mycket tydligt för andra runt om vem den personen är, vad den vill och vad den känner - t ex tveksamhet, rädsla, glädje, entusiasm, håglöshet.

Arbetskamrater eller kollegor eller underställda får klart för sig exakt hur den chefen eller kollegan tänker, uppfattat en situation och hur den personen känner för ögonblicket. Man kan då själv reagera.

På en arbetsplats med högt i tak, hög tolerans och öppenhet har man en hög nivå av acceptans, nyfikenhet och vilja att förstå. Alla vet att just oväntade idéer, infall, det som till en början kan verka vara litet udda, faktiskt kan berika och innebära fördelar för hela gruppen.

En person som uppvisar sin sårbarhet och tas emot på ett respektfullt sätt kommer ofta att berika gruppens arbete.

I en mobbningssituation så möts en visad sårbarhet med avståndstagande, personangrepp, hån o s v. Detta får till följd att ingen på den arbetsplatsen vågar göra mer än det minsta man behöver för att inte råka ut för en liknande erfarenhet.

En ideal situation är ju den starke (som kan vara precis vem som helst) som visar sin sårbarhet och som sedan har sin integritet och kan försvara sin sårbarhet. Men dessa personer är nog rätt få - men de är de personer som får saker att hända och människor att inspireras.